Jonny blir kriminell

"Hora."
Sa Jonny.
Han förstod inte Julia. Hon reagerade inte på nånting, det spelade ingen roll vad han gjorde.
Hon bara gick sin väg genom skåphallen. Som om han inte fanns. Aldrig kunde göra henne illa.
Allt var som vanligt med andra ord.
Farsan hade slängt flaskan i riktning mot honom, Jonny hade bara låtit den splittras mot väggen. En van kroppsrörelse, ett välbekant ljud. Morsan grät. Som vanligt.
Julia grät aldrig.
Det behövdes ett nytt ord, ett ord hårdare än nåt hårt slag. Först när hon grät skulle han få ro.
Så kändes det.
Men ingenting kändes. Inte ens att slå.
Han hade ingen respekt för dom vuxna i skolan, dom var falskspelande fjantar.
Om och om igen kallades han till rektorskärringen. Om och om ringde dom hem till morsan. Morsan snackade med honom, han lyssnade inte. Vad skulle hon kunna göra? Vad kunde skolan göra?
Inte ett skit.
Det var som om ingen reagerade. Inte på riktigt.
Så han gjorde förstås som han ville. Problemet var att han aldrig visste vad han ville.
Saker bara hände. Han slog nån. Eller åkte själv på stryk av nån äldre kille i Centrum. En djurlag.
Men han grät aldrig. Aldrig nånsin.
Men han ville se Julia gråta. Han visste inte varför, han bara ville det.
Varför kunde dom inte slänga ut honom från skolan? Men han ville inte det, hade inget bättre. Så han snackade sig kvar. Rektorskärringen och Soc köpte allt han sa. Det var så lätt att snacka bort dom så att det blev tråkigt.
Han kunde se otroligt ledsen ut. Som att nån hade förstört hans liv. Och dom gullade med honom, frågade hur han ville ha det. Och han fick det alltid. Så fortsatte det.
Idioter.
Men han ville inte att dom skulle köpa det.
Det ledde ingenstans. Det var falskt.
Men det bara fortsatte och fortsatte. Dom lyssnade och lyssnade. Dom förstod ingenting.
En gång hade träslöjdsmajjen tryckt upp honom mot en vägg. Inget konstigt med det: Jonny hade sabbat nån stackars grabbs träbåt. Eller vad det var, han mindes inte.
Han mindes bara att det blev en handgranat.
I hans hand.
Att han ville spränga nåt.
Att han höll på att sprängas själv.
Slöjdmajjen hade snabbt försvunnit från skolan, hade blivit vaktis nånstans. En omplacering. Det var inte Jonnys fel, sa rektorskärringen ursäktande. Hon sa att slöjdmajjen inte borde arbeta med elever.
Vem fan brydde sig om en grabbs träbåt? Inte rektorskärringen i alla fall.
Så kvar var bara töntkärringar och kärringsnubbar. Stökigt jämt. Precis som han var stökig jämt. Vad kunde dom göra? Dom kunde bara ringa hem.
Vilket skämt.